2017 - året som varit det värsta i hela mitt liv

Okategoriserade

Nu är det bara 1 dag kvar på 2017, överallt på sociala medier ser jag hur folk skriver om hur dom haft ett helt fantastiskt år -”det bästa året nånsin!”, men mitt år har varit allt annat än fantastiskt. Shit, nu har jag skrivit om det här inlägget typ 5 gånger.. Jag har helt ärligt haft det värsta året, i hela mitt liv. Och jag är sååå glad för att det äntligen snart är över. Vissa delar är jag ledsen över att behöva lämna bakom mig, men mestadels känns det bara så himla skönt att 2017 snart nått sitt slut. Visst startade året på sämsta sätt för prick ett år sedan, med den värsta nyårsaftonen jag haft nånsin, men att hela året bara skulle bli värre och värre trodde jag inte.

Det har hänt så mycket skit det här året som jag bara vill glömma, jag har förlorat personer som betytt extremt mycket för mig och jag har verkligen mått piss. I början av året gick min mormor bort. Aldrig har någon nära (människa) till mig dött förut. Visste inte hur det kändes. Även om det var ”väntat” eftersom hon varit sjuk länge, men såklart är man aldrig förberedd på en sån sak. Vill inte skriva för mycket om det här för det känns väldigt jobbigt. Och på grund av allt annat som hänt så känns det lite som att jag har förträngt det och inte hunnit bearbeta eller ens förstå det än. Men det har såklart påverkat både mig och min familj väldigt mycket, allt annat runt om som man som anhöriga måste ta itu med blev en stor stress, boendeupptäckning osv som mamma fick ta hand om.. Men såklart sorgen över att hon är borta och inte finns här mer. Att hon inte är där hemma i sin lägenhet. Att man aldrig mer får prata med henne. Att någon annan har landstället i Grisslehamn nu, där vi alltid brukade vara med mormor på somrarna, fram tills dom sista åren då hon var för dålig. Min mormor hade världens roligaste och sjukaste humor. Den saknar jag så mycket.. Men brukar även tänka på saker hon kunde säga, och le lite inombords för mig själv..

Sen har jag även haft problem med allergier, och det är inte att jag är allergisk mot pollen eller något sånt, utan jag har fått väldigt kraftiga reaktioner - mot god knows what. Läkarna gör ingen utredning pga att dom säger att det är som att leta efter en nål i en höstack, då jag inte vet vad för ämne/ämnen som jag reagerar på. Jag får liksom som röda rivsår på kroppen som ”förflyttar sig” och röda prickar, och det kliar och bränner som helvetet självt.. Jag svullnar även upp i ben och fötter så att jag knappt kan få på mig skor, och får äta flera olika allergitabletter, flera gånger om dagen, i flera månader efter en reaktion. Mina ögon är mer röda än vita ibland, så att jag see ut som en knarkare.. Man blir helt nedsatt i immunförsvaret och blir helt slut båda fysiskt och psykiskt, dels av att gå runt med det, och dels av att inte veta vilka ämnen man ska undvika för att få en till reaktion..

Precis innan sommaren hände dock det som jag mått allra värst utav. Eller ja, det som påverkat mig mest varje dag. När min (dåvarande) pojkvän gjorde slut med mig, då rasade i princip hela min värld. När jag tänker tillbaka på sommaren så är allt typ bara svart. Jag har inga minnen mer än att jag grät 24/7, låg i min säng så fort jag inte var på jobbet, hade en ångest jag aldrig känt förut. Jag kunde inte äta för att jag mådde så illa hela tiden, gick ner massor i vikt. Kunde knappt sova för det mesta, annars sov så mycket jag kunde för att jag inte orkade vara vaken med min ångest. Gråtit mig till sömns fler gånger än vad jag kan räkna till. Då gick jag runt som ett nervvrak hela tiden, kunde knappt prata med någon, gick runt på helspänn.. Jag vill inte ens tänka tillbaka på hur det var då. För när jag gör det så ser jag att ingenting har ändrats, inom mig, hur jag mår, så mår jag fortfarande likadant. Jag är bara bättre på att dölja det nu. När man förlorar den man älskar mest, som man till 110% trodde man skulle vara med resten av livet, sin allra bästa vän och den enda personen man verkligen på riktigt kunde vara sig själv med, som man känt i så många år och delat allt med, när man förlorar den så blir man vilsen. Man vet inte ens vem man är längre. Hur man är sig själv utan den personen. Och jag har inte varit mig själv på lääänge. Vem är jag ens? Man blir förvirrad och ensam när man förlorar sin största trygghet, och den personen inte ens finns i ens liv längre. Jag borde förmodligen inte skriva ut sånt här på bloggen, det har jag aldrig gjort förut och jag vill inte vara såhär personlig, eftersom jag vet att vem som helst kan läsa det här. Men jag vill inte heller vara fake och skriva att jag mår bra när jag inte gör det. Det är jobbigt när någon frågar hur man mår, och man måste dra på ett leende och säga att allt är bra, märker någon att man inte är så pratglad så säger man att man bara är trött. Fast inombords är man helt trasig. Humöret går upp och ner varje dag. Varje gång jag vaknar så hoppas jag på att jag kommer få en dag där jag kan hantera ångesten. Vissa dagar kan jag inte ta mig ur sängen. Ibland orkar jag inte svara på sms från mina kompisar på flera dagar. Men jag tvingar mig själv att tacka ja till saker även fast jag inte orkar vissa dagar, för jag vet att det kommer göra att jag mår bättre i längden. Jag klarar inte av att sitta hemma på mitt rum och må som jag gör, träffar jag några kompisar så känns det en aning bättre. Även om det ligger där och trycker hela tiden, och aldrig försvinner.

Nu precis innan jul så fick vi även ta bort våra djur. Våra katter blev gamla och mådde inte bra längre, och vår ena hund blev sjuk. Så tre av fyra djur försvann. Men vår hund Alva som då var ensam kvar, och var helt frisk innan, blev sjuk när dom andra försvann. Hon ville inte gå ut, inte äta trots att hon alltid varit världens matvrak. Hon betedde sig konstigt, var helt uppstressad och flåsig hela tiden, började spy massor, och en dag, inte ens en vecka efter att dom andra försvunnit så kunde Alva bara inte stå upp längre. Hennes bakdel funkade inte. Hon hade ingen kraft, skakade bara i benen. Så pappa fick bära henne till bilen där mamma fick åka med henne akut till Ulltuna sent på kvällen. Där sa dom att hon hade en akut artros inflammation i hela bakdelen, och var så dålig och svag att det inte fanns något dom kunde göra. Jag tror hon vart sjuk av sorg. Så på inte ens en vecka, förlorade vi våra 4 djur. Det vart liksom som en chock för hela familjen att allt hände samtidigt. Förstår fortfarande inte att mina älskade katter, som vi haft sen vi var små, är borta. Och våra älskade hundar.. Alla som känner mig vet att min katt Kasper var som min bebis verkligen. Känns så tomt utan dom. Det har hänt massor med andra saker i mitt liv det här året också, som jag varken kan eller vill gå in på, som gjort att jag haft det sämsta året i hela mitt liv.

Jag tror inte någon vet eller förstår riktigt hur dåligt jag mått och mår. Inte mina vänner, inte ens min familj. Men jag vill inte heller att folk ska säga nåt om det eller prata med mig om det, då mår jag sämre. För jag vet att det inte finns något som någon annan kan göra eller säga för att det ska bli bättre. Jag vet att det bara hänger på mig. Utåt sätt, på bloggen osv så har jag säkert verkat må jätte bra. Men allt man ser på sociala medier är inte hur livet faktiskt ser ut alla gånger. Bloggen får mig oftast att må bättre, den får mig att fokusera på annat. Men vissa dagar har jag bara ingen ork till att uppdatera med roliga inlägg när jag mår allt annat än bra. Det här inlägget är inget jag vanligtvis delar med mig av, och det kommer det nog inte vara i framtiden heller. Vill inte att någon ska se ner på mig eller tycka synd om mig, absolut inte. Ville bara skriva rakt från hjärtat för en gångs skull.

Jag har inga nyårslöften inför 2018. Det enda jag vill och önskar mig är att jag ska få må bra och bli mig själv igen.

Gillar

Kommentarer